Jag jobbade tyvärr kväll igår, känner i efterhand att jag hade velat gå på minnesstunden. Jag satt på jobbet och tänkte, körde lastmaskin men var tvungen att stanna och tänka bara. Vid 19:07 gick det rysningar genom hela min kropp, det var då ganska precis ett år sen hon klev in genom deras dörr. Jag grät! Jag ringde till Therése, hon hade precis kommit hem från minnesstunden. Klockan var 19.17, vi konstaterade att det var precis ett år sen T kom hem.

Jag önskar ingen får uppleva det T fick då, han har verkligen minnen för livet som han bara vill vara osanna, osedda. Vet inte hur de orkar, de är så starka som tagit sig igenom det här året. Beundrar att de orkar tänka på andra och se framåt.

Efter jobbet åkte jag direkt till graven, det var fint! Det är som om verkligheten kommer ikapp en. Det är på riktigt =( Jag kan inte påstå att jag kände Emma och barnen men hade pratat med dem flera gånger på öppna förskolan och jag beundrade henne redan då som mamma till barnen, vårdare till Saga och mitt i allt bröt hon och N förhållandet.

Alla mina tankar går till Max, Saga, Emma, T och N. Grattis också till N och lilla Miirali. Livet går vidare trots allt....